Helt plötsligt fungerade jag inte längre – ADHD & klimakteriet

Jag fann mig själv stirrandes rätt i in i dataskärmen utan att veta vad jag höll på med. Jag hade ingen aning om hur länge jag suttit där. Fem minuter, en halvtimme eller flera timmar? Jag tittade på skärmen och såg att jag hade ett mail öppet och förstod att jag varit på väg att öppna min kalender för att boka in något. 

Jag blev riktigt rädd. Och det här fortsatte att upprepa sig. Det var som en hjärndimma. Helt plötsligt fungerade jag inte längre.

F-n jag vill inte ha gått in i den där berömda ”fucked-up”väggen. Jag har redan gjort den resan som anhörig. Det var hemskt. Är JAG där nu? Jag räknade upp mina symtom; hjärndimma, svårt att koncentrera mig, glömsk, lättstressad, nära till gråt och nedstämd, svårt att sova, trött och värmevallningar. Värmevallningar!? Det är väl ändå inte kriterier för utbrändhet? Är inte det klimakteriet? 

Jag började googla och hittade att mina symtom stämde mer överens med klimakteriet än med utbrändhet. Jag var ju ändå 52 så helt förvånad blev jag inte. Men jag hade inte ens tänkt tanken och ingen av mina väninnor hade pratat om det. Eller jo, det hade de säkert gjort men jag hade nog bara inte registrerat det. För jag är en person som inte registrerar ämnen förrän jag är intresserad av dem.

Det som skrämde mig var att jag kände igen mitt beteende. Måendet och beteendet påminde starkt om hur jag hade det i gymnasiet. Det var till exempel totalt omöjligt för mig att fokusera på saker jag inte var intresserad av i skolan. Hur mycket jag än ansträngde mig gick det inte. Jag kunde läsa samma sida minst 35 gånger i historieboken utan att jag förstod vad jag hade läst. Väl hemma kunde jag plöjda en deckare över en kväll och skriva en recension till den utan problem. Jag läser fort, har inget problem med läsförståelse men ändå gick inte texten från historieboken in.

När nästa tjejmiddag blev av var det klimakteriet det första jag började att babbla om. Hur har ni det? Känslor, kroppen, vallningar, hormoner och sexlust? Vi har nog aldrig haft en sådan underbart skratt- och gråtmiddag som då. Vilka liv vi lever, vilka kämpar vi är. Räcker det inte med att föda barn? Torra slemhinnor, minskad sexlust, ökad sexlust, ömma bröst, gråter när man ser söta katter och så ska man träna, laga god mat, inte gå upp i vikt, ha det städat hemma och hela tiden ta av och på sig den där jäkla koftan. Klimakteriekoftan. 

Efter den här underbara middagen fattade jag att det här var inte bara klimakteriet som stormade på, det var något mer. Efter att båda mina döttrar hade fått diagnoserna adhd och sökte jag en egen utredning eftersom jag kände igen mig. Jag gjorde en grundlig utredning och psykologen kom till slut fram till att ”du har sannolikt adhd, men har så många strategier att vi inte kan ge dig diagnosen. Däremot om ditt liv avsevärt förändras har du rätt till medicin”. Jag blev alldeles paff, men också van att faktiskt inte få hjälp så jag stängde den dörren och gick vidare. Långt senare förstod jag att mina två största strategier, min man och min projektledare på jobbet, var ju egentligen som en boendestödjare och en arbetsterapeut. Precis det stöd som personer med adhd ofta kan behöva. 

Nu hörde jag av mig till psykiatrin igen och fick en tid ganska snabbt, för att någon avbokat mitt i semestern. Inför mötet var jag tvungen att fylla i en jäkla massa papper på hur jag har det just nu – och intervjua mina 80-åriga föräldrar. Jag bokade zoom-möte med dem och så satte vi igång. Det blev en hel del skratt den kvällen. Och jag var spänd inför morgondagens möte.

Jag bokade zoom-möte med dem och så satte vi igång. Det blev en hel del skratt den kvällen. Och jag var spänd inför morgondagens möte. Nervös, förväntansfull och pirrig klev jag in i rummet hos psykologen. Jag fick möta världens mest underbara psykolog. En sån där person man känner sig trygg med direkt. Och efter några minuters prat summerade hon:

Nu har jag läst hela din utredning från 2013, ditt personliga brev som var oerhört starkt och dina föräldrars svar på alla frågorna i nuläget och jag kan faktiskt inte förstå varför du inte fick diagnosen för 10 år sedan.  

Jag blev alldeles paff. Vad var det hon sa? Har jag adhd?

Så, du säger att jag har adhd? Klämde jag ur mig och kände mig ganska korkad.

Med lugn stämma fortsatte hon:

Japp, det har du. Och du har kämpat oerhört mycket, alldeles i onödan. Jag kommer att rekommendera medicin. Du ska inte behöva kompensera så mycket som du har gjort. 

Med papper, diagnoser, glädje, sorg, information, utbildning, recept och förvirring klev jag ut ur rummet och för första gången var det inte tusen tankar som surrade i huvudet. Det var bara en. Jag har ADHD.

Jag gick ut från psykiatrin och gick in på 1177 för att se min journal. Där stod det svart på vitt, jag har adhd. Satte mig i bilen och spelade in ett meddelande som jag tänkte lägga ut på mina sociala medier. Meddelandet blev så skört att jag behövde vänta innan jag kunde lägga ut det. Jag ville inte riktigt dela med mig än, jag ville ha det för mig själv en stund.

Tidigare under våren hade jag fått östrogen för mina klimakteriebesvär och det hjälpte verkligen, men bara mot mina klimakteriebesvär. Nu håller jag på att pröva adhd-medicin och upplever små framsteg och hoppas på fler.

Love, peace and adhd will change the world

Jessica Stigsdotter Axberg, aka MrsHyper

Läs mer om Mrs Hyper här.

Senaste
  • Blogg

Användarberättelse från grundaren av instagramkontot @adhdbikt

Jag är en kvinna som snart fyller 36 år och som lever tillsammans med min sambo sedan 10 år tillbaka och våra två döttrar, en 4-åring och en 4-månaders bebis. Jag hade bra betyg i både grundskola och gymnasiet och har pluggat vidare på högskolan. Jag visste vad jag ville och att jag behövde få […]

Movement is important for us living with ADHD
  • Blogg

Om kraften i rörelsen

Jag sitter och gör lite research inför en föreläsning jag ska ha om ADHD och träning, och snubblar över några studier som slungar mig trettio år tillbaka i tiden. Till högstadiet och gymnasiet. Det jag läser gör mig både rörd och stolt. Över den lilla tjejen som var jag och hur hon vände en omöjlig […]

Overthinking is common with ADHD, but there are ways to improve.
  • Blogg

Överanalyserande – sluta skapa problem som inte finns!

Just “övertänkande” eller “överanalyserande” verkar vara särskilt vanligt bland flickor och kvinnor med ADHD och AuDHD. Och det skapar ofta ett otroligt lidande. Den här bloggen handlar om övertänkande, ältande och vad du själv kan göra för att förbättra din mentala flexibilitet genom att utmana din ADHD-hjärnans rädslor för ett hotande kaos. Får du ofta […]