Jag brukade döma andra föräldrar. Men min syn förändrades när mina egna barn började vägra gå till skolan. Den resan avslöjade tecken jag hade ignorerat länge. Här är en inblick i vår kaotiska men lärorika upplevelse, med skolvägran och ADHD-diagnoser.
Förr om åren var jag en riktig hejare på att döma ut andras föräldraskap. En egenskap jag i dagsläget ser tillbaka på med smått flammande kinder och kroniska skamsköljningar.
Så jag har bättrat mig, men minnet av:
– Men vad är det för fel på folk
– Vad då inte gå i skolan
– Det är väl bara att säga åt barnen att gå dit?!
– Vilka slappa, valhänta föräldrar, de sätter ju inga som helst gränser!
är inget jag gärna plockar fram om jag slipper.
Idag är mina barn 20, 15 och 11. En har varit hemmasittare och gick inte i gymnasiet. En blev hemmasittare i fyran och kämpar sig nu långsamt tillbaka med hjälp av en gudasänd resursskola.
Den yngste visar tendenser, men som numera luttrad hemmasittarförälder håller jag en tät och filterlös kontakt med skolan för att mota både Olle och alla hans kumpaner i grind.
Min dotter Nova som nu är 20 slutade out of the blue att gå till skolan hösten 2018.
Eller kanske inte heeeelt out of the blue såhär i backspegeln. Det fanns både tecken (att blunda för) och signaler (att missa) om jag ska vara helt ärlig.
“…tecken (att blunda för) och signaler (att missa)…”
Till exempel hade Nova redan på våren börjat få panikattacker och yrsel i skolan. Det var svårt med kompisar och ännu svårare att få bra betyg trots en massa pluggande.
”Hon kämpade och höll fasaden uppe (förstod jag långt senare)”
Och mina skygglappar var tjocka och heltäckande. Dessutom mycket bekväma, tackar som frågar!
Den här våren jobbade jag med en TV-serie som heter Superungar. Den gick ut på att Måns Möller träffade familjer där ett eller flera barn hade olika NPF-diagnoser.
Familjerna levde i kaos och Måns skulle med olika experter sätta strålkastaren på var det gick snett.
Och tillsammans hitta de strategier och lösningar som fick vardagen att fungera. Om inte smärtfritt, så i alla fall väldigt mycket smidigare.
“Min egen vardag var också totalt kaos den här tiden.”
Mina söners pappa hade gått bort ett år tidigare så de bodde med mig på heltid. Nova bodde varannan vecka hos sin pappa. Det var skrik, utbrott, låsningar och ständiga konflikter.
Att mina kindtänder inte maldes till pulver och att mina knogar inte blev permanent kritvita är ett under, med tanke på den frustration och de spänningar jag ständigt baxade runt på.
“Nova var, såklart, inget problem.”
Hon hjälpte mig att hämta och lämna och passa sina brorsor när jag var tvungen att jobba över. Fixade mat och var i stort sett den andra vuxna i hemmet.
Hon var femton och jag var tacksam. Och blind.
Morgon efter morgon röt, bråkade, suckade och lirkade jag mig igenom barnen morgonbestyr. Sen lämnade jag Bobo på förskolan och Manne utanför ingången till andraklassarna, där han oftare och oftare grät när jag gick.
“…där jag bokstavligt talat stod mitt i facit.”
Och sen gick jag till jobbet, där jag bokstavligt talat stod mitt i facit. Mitt jobb med TV-serien bestod av att skriva manus till redigerarna så att de kunde klippa programmen.
Det innebar att jag skulle titta igenom allt material som filmats hemma hos familjerna. Intervjuer med barn med NPF och deras föräldrar. Och såklart en himlans massa experter.
Jag såg timme efter timme med experter som berättade vilka signaler man kunde hålla utkik efter om man misstänkte att ens barn hade en NPF-diagnos. Föräldrar som beskrev kaosmorgnar på pricken lik mina. Och barn som berättade om ångest och svårigheter att vara i skolan.
Och sen gick jag hem för dagen och tänkte att: ”GUD VAD SKÖNT att mina barn i alla fall inte har NPF-diagnoser, det verkar så sjukt jobbigt”.
“…alla mina barn diagnostiserats med ADHD/ADD.”
Idag, sex år senare, har alla mina barn diagnostiserats med ADHD/ADD. Och mina söner har dubbeldiagnos med autism 1.
Såatte… Ja, det tog en god stund att faktiskt fatta vad alla svårigheter handlade om.
Och när jag väl hade öppnat den dörren. Och när diagnoserna stod som spön i backen var det äntligen dags att slänga ett öga på mig själv.
“Om alla mina barn har ADHD… så kanske jag… eller?”
Jag utreddes och hör och häpna (inte). Jag har naturligtvis ADHD.
När jag hade mitt återgivningssamtal sa psykologen ”Åh, vad jag önskar att du hade kommit hit för 25 år sedan!”.
Jag också, på exakt alla sätt.
Blogg
– Hur sjunkande östrogennivåer kan förklara klimakteriesymptom Ny forskning visar att minskade östrogennivåer under klimakteriet påverkar hjärnans struktur, kopplingar och ämnesomsättning. Det bidrar till de vanligaste symptomen i klimakteriet (menopaus), eller snarare förklimakteriet (perimenopaus), som vallningar, hjärndimma, sömnlöshet och humörsvängningar. Vi dyker in i vad forskningen säger och ger tips på hur du kan hantera […]
Blogg
Det finns inget ”snabbtest” för ADHD. Utan en stor del av en ADHD utredning görs genom att man själv skattar sin situation och intervjuas av psykolog och läkare med lång och bred erfarenhet av ADHD. Och andra psykiatriska tillstånd och diagnoser. Men det kan ändå ingå en massa andra tester som ofta (men inte alltid) […]
Blogg
En berättelse av Sam – En nöjd Letterlifeanvändare Användaren Sam delar med sig av hur Letterlife hjälpte henne att förstå sambandet mellan ADHD och hormonella förändringar. Och hur hon med mer kunskap kunde övertyga sin läkare att cyklisk dosering var ett alternativ. Insikter som kan leda till mer personlig och effektiv medicinering för kvinnor med […]
