Skolstress? Imorgon är en ny dag

Tårarna rullar ner för kinderna på tjejen som sitter på sin säng och uppgivet stirrar ut i luften. “Mamma, jag orkar inte mer. Jag orkar verkligen inte. Min hjärna går sönder.” 

Tjejen går första året på ekonomiprogrammet på gymnasiet. Högstadiet har tjejen kämpat sig igenom och det hade gått ganska bra. Meritpoängen räckte för att komma in på det program hon ville. Nu har det dock tagit stopp. När skoldagen är slut måste flera timmar ägnas åt instuderingsuppgifter, läxor och prov. Samma sak på helgen. Det finns inte utrymme till återhämtning. Det är så mycket att göra att det känns omöjligt att veta var hon ens ska börja klättra för att bestiga berget av uppgifter att göra. Göra- det är tyvärr så det ser ut i alldeles för många skolor idag. “Har du gjort uppgifterna?” är en ständigt återkommande fråga. Vad hände med frågan “vad har du lärt dig?” 

Detta eviga “görande” är ett stort problem i svensk skola idag och drabbar alla elever i allmänhet, men våra flickor med NPF i synnerhet. Kraven på inlärning och mängden självständigt arbete ökar ju äldre flickorna blir och med detta ökar också svårigheterna för flickorna som är vana vid att kunna vara duktiga. Tyvärr kan den ökande pressen leda till ett sämre mående och en ökad skolfrånvaro. Flickors ADHD upptäcks senare än pojkar och upptäcks först när de som i inledningen av texten inte klarar att hålla ihop vardagen längre. De kanske stannar hemma och det är först när frånvaron ökar som skolan reagerar. 

Jag menar att vi lärare tyvärr bidrar till att öka stressen i skolan. Om vårt fokus hade legat på lärande och inte görande hade pressen och stressen kunnat reduceras. Alldeles för ofta ser jag, och det verkar vara vanligare ju äldre eleverna blir, att eleverna lämnas ensamma med att göra uppgifter. Uppgifter delas ut och lämnas in. De elever som inte hinner skriva under lektionstid och ”lämna in” eller som av olika anledningar är frånvarande får ett berg av uppgifter att ta sig igenom. Som måste göras. På så sätt bidrar vi lärare till en ökad stress. En elev som inte mår bra och som ser ett berg av uppgifter framför sig blir inte direkt mindre stressad och mer motiverad till skolarbete. Självklart ska eleverna göra uppgifter för träning och befästa kunskap, men måste verkligen allt göras? När läraren planerar sin undervisning behöver läraren ta reda på hur arbetsbelastningen för eleverna ser ut. Om kollegan har planerat ett prov samma vecka kanske du kan skjuta på din läxa. Om du ens behöver ge läxa?

För flickor med ADHD blir stressen som en extra tung ryggsäck att bära. Problemet är inte bara att skolan i sig kan vara en stressfaktor, utan att flickorna också kämpar mot osynligheten. I skolans värld, där normen fortfarande är präglad av det manliga, hamnar flickor med ADHD ofta i periferin. Den generella bilden är att pojkar som stökar syns och får lärarens uppmärksamhet och om flickorna inte är väldigt upproriska och jobbiga försvinner de i alldeles för stora klasser. Med ett elevantal som ofta är uppemot 30 elever per klass är det inget konstigt. Förutsättningarna för att läraren ska lyckas hantera komplexiteten med så många elever är begränsade. 

Ett annat stort problem som bidrar till ökad stress för äldre elever är “CSN-varning”. Elever som går på gymnasiet har ett studiebidrag på 1250 kronor per månad. Vid upprepad ogiltig frånvaro kan detta bidrag dras in: 

”Om en elev har upprepad ogiltig frånvaro på sammanlagt fyra timmar eller mer under en månad, kan skolan rapportera det till CSN. Skolan kan i vissa fall välja att inte rapportera frånvaro till CSN. Det kan de göra om frånvaron till exempel beror på sjukdom, mobbning eller andra personliga skäl som skolan känner till.”  (csn.se)

Här blir det väldigt avgörande vilken inställning skolan har till sina elever. Vad innebär ogiltig frånvaro? Tar skolan reda på varför eleven är hemma? Beror det på att eleven inte orkar för att hjärnan är slutkörd eller är det så att eleven hänger på stan och skolkar? En otroligt viktig skillnad. Att skicka in en CSN-varning och dra CSN för en elev som kraschar hemma av stress kan få helt motsatt effekt än det som är avsett. Jämför eleven som kraschar med en elev som helt sonika struntar i skolan och skolkar så inser du att det är en milsvid skillnad. Naturligtvis ska eleven som skolkar också få hjälp och stöd men tills dess att eleven är tillbaka i skolan tycker inte jag att eleven har rätt till bidrag. För den elev som är hemma beroende på att hjärnan inte orkar kan det däremot leda till att  eleven knuffas över kanten till att inte orka alls och stannar hemma helt. Det går inte att ha generella regler kring frånvaron och ett tänk där det är lika för alla. Bemötandet från rektor och skolpersonal är helt avgörande för att elever med hjärnstress ska kunna vara i skolan, komma tillbaka till skolan och ha en fungerande skolgång. 

Det är hög tid att bryta osynligheten och inse att flickor med ADHD behöver synas och ges möjlighet att orka. Vi lärare spelar en nyckelroll här. Sluta säga saker som: “du klarar det bara du kämpar”. En flicka som har ADHD fungerar inte så. Hon kan verka nonchalant och strunta i uppgiften hon ska göra, men i själva verket kan hennes exekutiva funktioner vara rejält nedsatta. Exekutiva funktioner kan ses som en dirigent som hjälper till att kunna gå från tanke till handling tex att kunna planera och genomföra en uppgift. Här kommer du som lärare in i bilden. Om du ser över din planering och tänker till – har du undervisat om det du förväntar dig eleverna ska lära sig? Har du ritat, berättat, ställt frågor och diskuterat med dina elever? Kan eleverna enkelt förstå vad, var, när, hur länge och varför momentet behöver tränas på? Det vill säga har eleverna fått en tydlig start och genomgång av det du tänker dig eleverna ska arbeta med? Allt för ofta ser jag idag att undervisningen reducerats till att eleverna ska göra uppgifter och läraren ska bedöma. Det läraren missar är att undervisa. Att lämna ut uppgifter som ska bara ska genomföras kan inte anses vara undervisning. Vi måste ta tillbaka att läraren faktiskt visar, berättar, förklarar och lär ut. Sedan kan ju det göras på otaliga sätt, men det måste göras. 

Genom att lära oss mer om hur hjärnan fungerar, ha en tydlig undervisning samt vara medvetna om de olika utmaningarna och behoven som flickor med ADHD står inför, kan vi göra skillnad och hjälpa dem till en framtidstro och en verklig framtid. 

Det handlar inte bara om att arbeta med anpassningar i undervisningen, utan också om att se till att flickorna känner sig sedda och hörda. Utbildning om NPF måste vara obligatorisk på lärarutbildningarna och bestå av hela kurser och inte bara enstaka dagar. Det handlar också om att skapa en kultur, där flickorna inte behöver kämpa i tysthet för att passa in i den föråldrade bilden av ”normen” utan faktiskt kan få vara sig själv och dessutom få möjlighet till vettig skolgång. 

Om just du är en elev som kämpar i det tysta och kanske inte lyckades idag betyder det inte att allt är kört. Imorgon är en ny dag.