En berättelse om att åldras med ADHD

Gästblogg Av Heidi Dellafera Eagleton, AA, BA, JD, MArch

Vår första gästbloggare, Heidi Dellafera Eagleton, tycker att det är hög tid att samhället börjar räkna med äldre vuxna, som hon själv, som diagnostiserades med ADHD i sextioårsåldern, och alla de äldre vuxna som aldrig har blivit diagnosticerade. Det här är hennes berättelse:

Jag blev diagnostiserad. Jag var en av de lyckliga. Trots att jag, när jag först sökte vård, fick mina symtom förklarade som början på demens. Men sanningen för mig och många äldre vuxna är att oförmågan att koncentrera sig, impulsivitet och svårigheter att bibehålla uppmärksamhet och lyssna på andra är ADHD-utmaningar som funnits med oss, diagnostiserade eller odiagnostiserade, hela livet. Symtom som inte nödvändigtvis är en del av ett ”normalt” åldrande. Men få frågar om beteenden som ofta förknippas med äldre. Jag tror att det är dags att vi gör det.

Att titta bakåt Att jag skriver detta nu är förbluffande, eftersom jag levt med odiagnostiserad ADHD under större delen av mitt liv. I grundskolan hade jag kunnat vara ”postergirl” för ADHD om det hade betraktats som en möjlig diagnos även för flickor. Men det gjorde det inte, och det skulle dröja många år innan flickor, och än mindre en kvinna i sextioårsåldern, skulle bli diagnostiserade. Och det skulle dröja innan den kvinnan äntligen skulle tro att hon inte var ”dum” eller ”mindre värd.”

Åratal innan jag fick min ADHD-diagnos kämpade jag med självtvivel. Fröna hade planterats redan 1966 av min studievägledare på gymnasiet som sa, att baserat på mina provresultat (SATs) var college utom räckhåll för mig och min förmåga. Min pappa, tillika mitt största fan, tyckte att hon snackade skit. Han uppmanade mig att gräva djupt inom mig själv och ifrågasätta tvivlare. Genom att medvetet felcitera Theodore Roosevelt en gnutta uppmanade pappa mig att, ”sikta mot stjärnorna men alltid behålla en tå på marken.” Alla tjejer med ADHD skulle behöva ett ”största fan” som honom. Han sa att om jag arbetade hårt och höll huvudet högt, kunde jag bli vad jag ville vara oavsett vad andra trodde. Även de som ”visste” eller de som skrattade åt mina ambitioner (som då var att bli brottsmålsadvokat).

Genom att arbeta hårdare än de flesta utmärkte jag mig akademiskt, i alla ämnen förutom i matte, mitt nemesis. Men trots att jag hade så bra betyg hade jag väldigt svårt med standardiserade tester. Jag lyckades aldrig på dem, vare sig det gällde SAT, LSAT (inträdesprov för juridikskolan) eller ett delstatliga juristexamen eller arkitektoniska licensprov. Jag kunde mycket, men det syntes aldrig i mina provresultat, oavsett hur mycket jag försökte eller hur mycket jag förberedde mig för proven. På något sätt lärde jag mig emellertid att aldrig acceptera ett ”nej”. Det var en färdighet som skulle komma mig till stor nytta visade det sig. Om dörren på framsidan var stängd gick jag genom bakdörren, sidodörren eller källardörren. Och allt som ofta var dörren på framsidan både stängd och låst för mig, skulle det visa sig.

För att bevisa att min studievägledares profetia var fel tog jag examen i Associate Arts (A.A.) 1968 genom anpassad skolgång, en omväg jag var tvungen att ta på grund av mina dåliga SAT-poäng. Senare, 1970, tog jag en Bachelor of Arts (B.A.) examen och fick en hedersutnämning i statsvetenskap.

Nästa steg på min väg mot mina drömmar var juristlinjen. Föga förvånande räckte inte mina LSAT-poäng långt, (jag låg på bedrövliga 326 av möjliga 800). Eftersom jag fattade att så låga poäng skulle bli ett problem besökte jag skolan jag ville gå på och bad om att de inte skulle bedöma mig utifrån poängen på de standardiserade testerna utan i stället se till mina akademiska meriter. Inför sittande antagningskommitté argumenterade jag för att jag var en bra student, som var dålig på att skriva nationella prov. Jag vann mitt första fall.

Tre år senare, 1973, tog jag juristexamen (J.D.), en av sjuttiofem kvinnor i en klass med 750 studenter. I mitten av 1974 var jag på väg att förverkliga min dröm från gymnasiet om en karriär som brottmålsadvokat. Samma år klarade jag det praktiska provet (bar exam) efter att ha fått coaching i ”konsten att göra standardiserade prov”. Jag hade äntligen knäckt koden och fattade nu att det handlade mer om metodik än om faktiska kunskaper.

Jag hade siktat mot stjärnorna och knappt hållit en tå på marken, och jag hade överlistat åtminstone ett nationellt flervalsprov. För att sprida mina risker tog jag två olika delstatsbarprov under tre dagar. Amtrak (amerikanska järnvägen) hjälpte till med det. Jag klarade båda, tack vare en liten elefant i lera som min handledare hade gett mig och sagt åt mig att ha på bordet framför mig. Men, jag hade inga strategier för att hantera vardagslivet. Jag behövde kickar och mina favoritdroger var arbete och choklad. Jag var en arbetsnarkoman som såg fram emot att tillbringa fredagskvällar ensam med att läsa juridiska fall och sluka chokladkaka efter chokladkaka för att dämpa min ångest. Jag tog mig inte tid att göra mycket utanför jobbet eller att äta hälsosamt och regelbundet. Jag var 175 cm och vägde 50 kilo med kläderna på. Nästan 10 kilo mindre än när jag började på juristlinjen. Jag rökte som en skorsten. Kaffe, och nikotin hjälpte mig att fokusera.

Ångesten över att vara ”dum” drev mig att arbeta allt hårdare och längre och att sova allt mindre. Jag var en klassisk ”duktig flicka”. Jag jonglerade med flera bollar i luften utan att tänka på återhämtning. Få kunde hålla jämna steg med mig, min energi eller mitt hyperfokus. Få ville det. Mina relationer blev lidande. Lagom och måttlighet fanns inte i mitt ordförråd.

Men så hände något oväntat. Det gör det alltid. Livet kom i vägen. Efter att jag gifte mig och kort efter min pappas död 1977 blev jag gravid. Det hade aldrig varit en del av planen, framförallt inte så tidigt i min karriär. Men det fanns å andra sidan inte heller att jag skulle förlora min pappa, mitt ankare och mitt största fan. Jag slutade röka den dagen jag fick reda på att jag var gravid.

Jag gillade att jobba med juridik. Jag arbetade hårt, och var på väg att bli delägare på advokatfirman jag arbetade för. Men att kombinera detta liv med en baby var bortom min förståelse vid den tiden. Mitt dåliga självförtroende sa åt mig att jag behövde ändra kurs igen. Så jag lämnade motvilligt juridiken 1978. Jag klarade det inte, tänkte jag. Men jag ville ha en karriär, och om det inte var juridik så måste det vara något annat. Jag var fortfarande tvungen att bevisa mig själv för mig själv och för alla som hade tvivlat på mig.

Detta ”något annat” skulle bli arkitektur, ett intresse jag hade utvecklat när jag renoverade vårt 1850-tals hus, som min man och jag hade köpt strax efter att vi gift oss. Naivt förväntade jag mig att arkitektur skulle vara mer förenligt med familjelivet än rättsväsendet. Jag hade fel. Arkitektur var bara en annan typ av press med fler års skolgång. Nu med en make och två små barn. Jag kämpade för att hänga med och efter några turer och omstarter tog jag äntligen min Master of Architecture-examen 1986.

Precis som lagen krävde arkitektur enormt engagemang. Jag tillbringade många nätter i designstudion, efter att ha lagt mina barn. Skapande designer och byggde modeller. Jag var den ”äldre studenten” som drack dietcoke med koffein och åt Frosted Flakes för att hålla mig vaken och jag var ”äldre studenten” som alltid hade två barn i släptåg. För mina barn och jag kom som ett paket, en klar anomali för college-studenter på mitten av 1980-talet. Min yngste son hade sin spjälsäng under mitt ritbord och min äldre son lekte på lekplatsen vid skolan mittemot dit lärare i fakulteten skickade sina barn. Jag var den enda studenten som utnyttjade den möjligheten.

Ibland, ifrågasatte jag såklart vad jag höll på med. I mitt hjärta hade jag accepterat att jag var annorlunda, och ännu viktigare att jag tänkte annorlunda. Mitt liv hittills hade inte lämnat några tvivel om det. Men jag kände i mitt hjärta spelade ingen roll. Jag kände att jag var tvungen att passa in. Så jag tillbringade tio år med att försöka klara alla sex arkitekturlicensprov för att kunna kalla mig själv ”arkitekt”. Till sist, efter tre år praktik, klarade jag till sist alla sex proven. Jag var tvungen att göra dem i en annan delstat, och det visade sig att jag inte klarat proven ”i rätt sekvens” (ytterligare ett märkligt krav tycker jag) och mitt självförtroende fick sig en ytterligare törn. Jag kände mig som ett enda stort misslyckande.

Efter många terapisessioner i sextioårsåldern, många tårar och en ADHD-diagnos senare förstod jag att åren jag lagt ner på att arkitekturexamen inte någon väl spenderad tid. Jag förstod att jakten hade drivits av rädslan att bli betraktad som ”dum” och ”mindre än” och mitt obönhörliga behov av att bevisa att det inte var så. Jag ville bara passa in, till vilket pris som helst. Jag är oändligt tacksam över att jag inte, som så många andra med ADHD, blev tvungen att betala det högsta priset: min familj. Under de år jag var på jakt förlorade jag nästan det som jag mest av allt ville ha, en hälsosam balans mellan karriär och familjeliv. När jag väl förstod det hade mina två söner tagit examen från college och blivit fantastiska unga män.

Det var faktiskt när jag insåg detta som min karriär till sist blomstrade. 1989 startade jag min eget arkitektbyrå och jag har aldrig varit rädd för att anställa människor som var bättre än jag själv. Vi var i framkant av ett helt nytt område av arkitektur, medicinskt, när jag startade mitt företag och blev känd som en expert på detta område. Jag var en av de första i Kansas City som specialiserade sig på medicinsk arkitektur, särskilt inom inre medicin och röntgen, och mina projekt inkluderade allt från privata praktiserande läkare och veterinärer till en röntgen- och vårdcentral med en bärbar röntgenbuss och en mobil MRI. Äntligen började den ständiga rädslan för att bli ”upptäckt” som ”dum” börjat mattas av lite. Jag hade mina medarbetare och mitt stödjande nätverk, och alltid, alltid min mans stöd.

Men även om jag var framgångsrik med mitt företag fortsatte mina tvivel. Min hyperfokusering hjälpte mig att ”ställa in” på mitt arbete och räkna ut hur man skulle göra det, men jag kunde inte se vad jag inte kunde se. Jag kunde inte ”ta ett steg tillbaka” och se överblicka sammanhangen på samma sätt som mina kollegor. Detta var en stor utmaning eftersom arkitektur kräver just överblick, och jag var ofta så upptagen med detaljerna att jag missade den stora bilden. Jag insåg att jag var bra på att få saker att hända och att följa upp, men jag var inte lika bra på att planera och organisera för framtiden. Min ångest över att inte vara ”bra nog” tog fart igen.

Som äldre vuxen gav jag slutligen efter för min dotters och min mans upprepade försök att övertyga mig om att jag hade ADHD. Jag hade aldrig övervägt det tidigare, även om jag hade vetat om det från början av mina försök att diagnostisera min son, som också har ADHD. Min diagnos, tillsammans med det faktum att två av mina barn också är diagnostiserade med ADHD, har förändrat mitt liv.

Att få diagnosen ADHD i sextioårsåldern, efter åratal av tankar om att jag var ”mindre än”, ”dum” och oförmögen att klara av livets utmaningar, har varit en befrielse. Det har också varit en ögonöppnare. Mina erfarenheter som äldre vuxen med ADHD har fått mig att ifrågasätta mycket av det vi tror och tänker om åldrande och kognitiv förmåga. Många av de egenskaper som ofta tillskrivs åldrande, som minskad förmåga att koncentrera sig, svårigheter att uppmärksamma och ökad impulsivitet, är ju egenskaper som jag har haft sedan jag var barn.

Mitt liv som en äldre vuxen med ADHD har också fått mig att reflektera över den roll som samhället spelar i att forma våra förväntningar om åldrande och kognitiv förmåga. Vi har en tendens att internalisera samhällets förväntningar och stereotyper om åldrande, och dessa förväntningar kan påverka hur vi ser på oss själva som äldre vuxna. Om vi tror att åldrande innebär att vi blir mindre kapabla och mindre intelligenta, kan det påverka vår självkänsla och vårt självförtroende.

Jag tror att det är dags att börja tänka utanför ramarna när det gäller åldrande och kognitiv förmåga. Vi ska nog vara försiktiga med att dra generella slutsatser om äldre vuxnas förmåga att koncentrera sig och uppmärksamma baserat på ålder. Vissa äldre vuxna kan ha ADHD, precis som jag, och deras utmaningar kan vara relaterade till deras ADHD snarare än deras ålder.

Vi bör också vara medvetna om hur våra förväntningar och stereotyper om åldrande kan påverka äldre vuxnas självbild och självkänsla. Att ständigt bli tillsagd att man är ”glömsk” eller ”oförmögen att koncentrera sig” kan vara nedbrytande och kontraproduktivt. I stället borde vi uppmuntra äldre vuxna att fortsätta tro på sina förmågor och fortsätta utmana sig själva.

För mig har upplevelsen av att få diagnosen ADHD i sextioårsåldern gett mig en möjlighet att omvärdera mitt liv och min självbild. Jag har lärt mig att jag inte är ”mindre än” eller ”dum”, och att mina utmaningar inte är en följd av åldrande utan snarare av min ADHD. Jag har också lärt mig att jag har många styrkor, inklusive min förmåga att hyperfokusera och att vara ihärdig och uthållig. Dessa styrkor har varit en viktig del av mitt arbetsliv och min karriärframgång.

Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att utmana våra förväntningar om åldrande och kognitiv förmåga och att vi stöder äldre vuxna i att fortsätta tro på sig själva och sina förmågor. Vi bör inte begränsa oss själva eller andra baserat på ålder, utan i stället se möjligheter till tillväxt och förändring oavsett ålder.

Så, låt oss börja tänka utanför boxen när det gäller åldrande och kognitiv förmåga. Låt oss sluta internalisera negativa stereotyper om åldrande och istället fortsätta tro på våra förmågor och möjligheter. Åldrande behöver inte betyda att vi blir mindre kapabla, utan snarare att vi har möjlighet att utveckla och utnyttja våra styrkor på nya och spännande sätt.

/Heidi

Senaste
Mom is playing with daughter
  • Blogg

Grattis på Mors Dag alla NPF-mammor!

En dag för dig som NPF-mamma att sträcka på ryggen och vara stolt över att du krigar för ditt barns bästa! Att bli förälder var utan tvekan en av mitt livs mest avgörande övergångar. Men även om det från dagen jag blev mamma för 21 år sedan inte finns ett tvivel i min kropp gällande […]

We still don’t know more than 1,5% of the brain.
  • Blogg

Ett universum att utforska

Hjärnan – har långt större vidd Än hela himlens sfär, Och när man jämför dem kan du Lätt också rymmas där Emily Dickinson Den här dikten skrev den amerikanska poeten Emily Dickinson (ca) 1862. Alltså för mer än 160 år sedan – när hon var 32 år gammal. Emily var varken astrolog eller hjärnforskare. Men […]

Breastfeeding and ADHD-medication - how to think on different medication.
  • Blogg

Amning, hormoner och ADHD-medicin – Vad gäller och vad säger forskningen?

Det kommer alltmer studier som visar att de flesta som behöver fortsätta med sina ADHD-mediciner under graviditeten kan göra det. I samråd med läkare och med regelbundna kontroller på MVC verkar riskerna vara små. Dessutom är de potentiella vinsterna med en mamma som mår bra under graviditeten förstås stora. Men sen då?  Borde man amma? […]